Jag läste just ett så insiktsfullt blogginlägg hos min bloggkollega Underbara Clara. Det handlade om att fly från sina sorgkänslor. Inlägget kan ni läsa här.
Anledningen till att jag tyckte att det var så insiktsfullt är att jag känner igen mig i det hon skriver. När mormor dog så vågade jag inte gråta ordentligt. Jag vågade inte gråta ordentligt ens medan hon var sjuk heller. Jag vet att jag ibland lät tårarna komma på natten när ändå ingen såg dem och kunde döma mig. Döma mig för vadå egentligen? Låter ju helt knasigt att tänka så men det var så jag kände. Jag tror också att jag försökte vara stark för mormors skull. Jag menar hon själv var så stark när hon genomgick behandling efter behandling och fick bara värre och värre besked. Skulle inte jag då som stod utanför inte klara det? Men det innebar ju också att jag visste tidigt att hon inte skulle klara det. Och det bidrog nog också till att jag inte var så ledsen när hon väl gick bort.
Visst har jag gråtit, det har jag, men jag tycker att min snälla mormor är värd tusen flera tårar och ibland är jag ledsen för att jag inte kan gråta mer än vad jag gjort. Sen blir det ju ännu mer kluvet eftersom jag ju vet att hon ville att vi skulle vara glada och tänka positivt. Jag skulle ändå vilja kunna slappna av så pass mycket att jag kunde få ha en skön gråtstund och sen tänka på mormor med glada och fina tankar. Det gör jag nu också men det kryper alltid in ett stygn av vemod. Men det blir väl så när man har älskat någon så innerligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar