Mindre blir mer

Jag har ju flyttat hem till mina föräldrar igen. Flyttlasset gick i helgen faktiskt, kånka och bära och trötthetskänslor på köpet. Men det var det värt. Och då menar jag både livsstilsmässigt och pengamässigt.

"Men att flytta tillbaka till sina föräldrar igen? Herregud lilla vän, vad har hänt?"

Ja jag tror att det är så tankarna går hos vissa människor omkring mig. Att det måste ha hänt något eller vara något fel på en tjej som frivilligt väljer att flytta hem igen efter att ha flyttat bort. Men så tycker inte jag. Likt Underbara Clara väljer jag att downshifta för att få ut mer av tillvaron. Jag älskar ju mitt Finnerödja och har alla mina vänner och kontakter här. Dessutom kan jag skippa csn-lånet när jag bor hemma och slipper på så sätt rigorösa studielån. Ett enkelt och självklart val för mig.

"Men varför flyttade du från början då?"

Jo, för i höstas var det dags att skriva examensarbete. Vilket jag visste skulle betyda långa, energikrävande arbetsdagar. Och sen pendling fram och tillbaka ovanpå det. Nej, jag såg mig själv som ett vrak i slutet på terminen. Så då valde jag att ha en liten studentlägenhet i Örebro och ta studielån detta läsår. Men nu ska jag gå ner och läsa Socialpsykologi A i höst, så nu känner jag att det funkar och pendla igen och då vill jag inte ta csn-lån i onödan. Då väljer jag hellre att gå ned ett snäpp på bostads- och pengafronten för att bespara mig onödig ekonomistress och unna mig kvalitetstid med människor jag tycker om.

Creddigt leende

Alltså jag har förstått att visdomständer kan vara något som många ligger sömnlösa över, bokstavligt tyvärr. De små monstren är kända för att åka både upp och ner och rakt ner i diket. De kan värka, skava och bestämma sig för att växa åt alla andra håll utom uppåt. Mina tänder har dock aldrig hört dessa historier och det är jag väldigt glad för. De har växt upp, rakt och fint, alla fyra och sitter precis som dom ska. Ändå känner jag mig inte så särskilt vis. Hur kan det komma sig? Jag borde ju sitta här med ett gåtfullt leende och nedlåtande blick och le mitt creddiga leende åt världens mysterier.

Gudar och människor

Jag har precis varit nere i församlingshemmet och sett filmen "Gudar och människor". Nu kommer jag låta överväldigande men filmen var fantastisk. Jag älskar filmer där det egentligen inte händer så mycket men att spänningen ändå byggs upp undan för undan. Om ni är nyfikna på den så kan ni läsa en recension som DN gjort här. Där har jag även lånat bilden.

Sudda bort de fula klippen

Jag älskar att köpa tyg. En förutsättning kanske för att sy kläder, men det jag älskar mest är att ha de där tre meterna jag brukar köpa orörda. Alltså innan jag har bestämt mönster och börjat klippa. För innan jag har bestämt mig kan det ju bli vad som helst. En klänning, kjol, blus... vad jag känner för. Och det är just det, jag måste känna för det. Och det är den svåraste biten. Jag är en ambivalent tjej i själ och hjärta och jag ändrar mig hela tiden. Så när jag sätter saxen i tyget är det ju bra om jag är säker. Det går ju liksom inte att sudda klippen.