Jag har alltid gillat Astrid Lindgrens filmer, jag tror att anledningen till att jag gillar dem nu även i vuxen ålder är att de visar hur människor levde förr. Jag älskar att titta på kläderna och inredningen och stämningen som skildras. Emellertid så kan jag inte titta på första sekvensen av Alla vi barn i Bullerbyn längre utan att gråta en skvätt. Ni vet den scenen där de ska ta kort på alla familjer och Lisa säger; "Den här bilden tog vi när farfar fyllde åttio år."
Jag kan inte låta bli att tänka på min farfar, på min mormor och på min farmor som inte lever längre. Jag tänker på hur viktigt det är att ta vara på alla dessa stunder innan det är försent. Och det är väl egentligen ingenting att lipa för men av någon outgrundlig anledning så gör jag det.
Det är nog bara så, och fullt naturligt tycker jag, att vissa bilder, melodier, lukter, eller vad som helst kan få en att gråta en skvätt. Saker som helt plötsligt får en att minnas. Man slutar ju inte sakna en person som betytt mycket för en. Sorgen blir bara lättare att bära.
SvaraRaderaJa, precis. Konstigt nog så blir den ändå det.
SvaraRadera