Som en kär före detta klasskompis sa igår; "En era är till ända". För det är så det känns, jag är klar med mina tre år på hälsoutvecklarprogrammet. Inga mer studier i etik eller folkhälsa, inga mer skrattfyllda fikastunder, inga mer glada grupparbeten... snyft. Men det är också slut på allt det tråkiga, lärare som missförstår ens arbeten, ingen mer argumentation på beställning och inga mer underkända tentor. Nåja, fram till i höst i alla fall. För såklart kan jag inte hålla mig ifrån universitetet. Då blir det socialpsykologi. Men det kommer inte att bli samma sak. Inte samma klass och inte samma trygghet. Det känns inte så åtminstone.
Men sen kan jag inte låta bli och tänka på allt annat som hänt under utbildningen. Som att jag förlorade min mormor. Min bästa vän i hela världen. Hon blev besegrad av cancern under mitt första år på programmet. Dagen innan vårterminen skulle börja och det var så nära att jag bara sket i alltihop. Men det gjorde jag inte, jag klarade det. Jag klarade det faktiskt. Fan vad stolt jag är över mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar