Tvivlet får mig att växa

Jag har en tendens att alltid tro det värsta. Men jag försöker alltid maskera det när jag pratar med andra. In i det sista försöker jag låta lugn och samlad och som om det nya och okända inte påverkar mig. Men inombords kan jag ha både fjärilar och kramp i magen och tankarna går på högspinn; Okej vad ska hända nu? Hur kommer den här situationen att se ut och kommer jag kunna klara det? 

Det är ganska jobbigt faktiskt, särskilt som jag har en mage som tenderar att hetsa upp sig och göra ont vid minsta lilla stress. Men efteråt är jag nästan alltid glad att jag har reagerat som jag gjorde, med vissa undantag. För de här tankarna får mig att vara på alerten och inte missa viktigt information, vilket jag tror att jag skulle om jag bara lutade mig tillbaka och andades djupt. 

För den här nervositeten och ifrågasättningen är ju ändå en del av den jag är idag. Om jag hade arbetat bort den så skulle jag ju inte vara Elin. Ibland är det kanske bra att tvivla på sig själv, känna att man klarar av det ändå, och sedan växa utifrån den erfarenheten. Om du inte tvivlar utan redan vet att du klarar allt, hur ska du då växa som människa? Varifrån kommer isåfall alla nya erfarenheter ifrån? Jag tycker att själva kärnan att vara människa handlar om att du ska lära dig av både dina positiva och negativa handlingar och om du då inte kan tvivla på dig själv, hur ska du då växa som människa?